En malisk saga, del 1

Igår hörde jag en saga av en bychef i byn Heremakono ca 4 mil utanför Bamako. Försöker återberätta den här:
En kung hade en dotter som blev kär i en man av folket. Hon gifte sig med honom eftersom hon var förälskad men på bröllopsnatten märkte hon att han hade använt sig av någon slags magi.
-Vad håller du på med?frågade hon. Jag trodde vi älskade varandra så du behöver inte kasta några förtrollningar på mig. Ja, men du är ju rik och jag är fattig, svarade han, du kanske tröttnar på mig en dag. Nej, svarade hon, det gör jag inte men om du vill gå ut och pröva lyckan lovar jag att vänta på dig här. De gav varandra ett löfte om att alltid vara trogna och sen gav han sig iväg.
Efter tre år av kringresande hade han endast fått ihop tre silvermynt. Nej, det är ingen idé att fortsätta tänkte mannen och började bege sig hemåt. Han tog vägen genom en stor skog. Mitt i skogen satt en gammal, gammal man och sålde saker. Kom och köp, kom och köp ropade han.
-Sitter du här ute i skogen alldeles ensam? frågade mannen. Vem köper varor härute i ingenstans?
-Det har inte du med att göra, sa den gamle men vill du köpa så kom.
-Vad har du att sälja då?
-Jag har tre visdomsord och de kostar tre silvermynt.
Kör till, tänkte mannen som inte hade så mycket att förlora. Han gav sina tre silvermynt till den gamle som sa: Det första rådet är att om du kommer till en flod så ska du inte gå i först. Det andra rådet är att om du går och lägger dig på natten tillsammans med andra så ska du se till att inte somna först. Det tredje är att inte skipa rättvisa på natten utan att vänta till nästa morgon.
Tack så mycket sa mannen och gick.
Efter en stund kom han ut ur skogen och där gick en handelsresande med en stor kamelkaravan. Han var helt ensam med sina djur och ropade till mannen: Är det något fel på dig eller varför står du där och stirrar utan att arbeta? Vill du arbeta för mig behöver jag verkligen hjälp.
Ok, svarade mannen som nu var helt pank efter att ha köpt goda råd för sina sista slantar. Så han gick med och drev kamelerna. När de gått ett par timmar kom de fram till en flod som de skulle korsa. Handelsresanden sa till mannen att gå först med en kamel och han hade just doppat ena foten i vattnen när han kom ihåg det första rådet och tvekade. Den andre hojtade åt honom: Vad är du för en fegis, jag får väl gå själv först då. Och han började vada ut. Men det ville sig inte bättre än att han kom till ett djupt hål och försvann helt och hållet. Mannen som inte kunde simma satt och väntade på att han skulle komma upp igen men när han suttit där i ett par timmar insåg han att den andre inte kunde ha överlevt så han tog hela kamelkaravanen och gick för att leta efter ett bättre ställe att gå över floden på.