Fattigdomen har många ansikten

En kollega till Peter berättade den här historien (och hävdar att den är sann):
Två vänner som inte har setts på ett tag möts på gatan.
Den ene är invalidiserad och sitter i rullstol. Den andre beklagar hans öde men han säger att det egentligen var bra. Han blev påkörd av en UNICEF-bil och de betalar nu en pension så hans barn kan gå i skolan och de har framtiden tryggad.
Vännen går hem och funderar mycket på detta. En dag kastar han sig framför en biståndsbil. Den hinner precis bromsa men mannen ligger kvar på gatan och frågar förhoppningsfullt: Är ni från UNICEF? Tyvärr var bilen inte det och han fick gå hem oskadd och fortfarande fattig!

Jul i Bamako?

I Vetlanda är det 3 grader och molnigt, här är det 28 grader och strålande sol. Den svenska julstämningen infinner sig inte riktigt men den är väl bara en konstruktion. Vi har gått på julmarknad, tänt adventsljustakar och läser julkapitelbok varje morgon. Flickorna försöker också lyssna på radiojulkalendern, tack vare webbradion. Adventskalendrar har vi, både choklad och paketkalender. Häromdagen fick jag extrapaket som barnen köpt själva på julmarknaden, bestående av en afrikansk tygängel. Så nog har vi julkänsla alltid, att fira Jesu födelse kan man göra var som helst på jorden.

Det är utanför dörren som det inte är jul, inga tomtar, White Christmas, lampor i träden, julskyltning. Här har man just firat Fårfesten och tar igen sig ett tag innan jul- och nyårshelgen då man i alla fall smäller raketer. I kyrkan säljer man i alla fall jultyg som alla sedan syr upp kläder av. Årets text är: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så ska det andra tillfalla er. Matt 6:33

Många är fattiga och nya kläder är den enda julklapp man får och lite extra mat. Det ger oss lite andra värderingar och barnen har inte hälften så långa önskelistor som vanligt. Det bästa med julen är ju att fira med familjen och i år kommer mina föräldrar och hälsar på. Det ser vi mycket fram emot allihop.

Vad arbetar du med egentligen frågar folk. Undervisar du på skolorna? Nej, jag undervisar inte eleverna. Jag är mer en konsult, ett bollplank för personal och andra ledare i kyrkan. Det betyder inte att jag kan allt och talar om hur det ska vara men ofta räcker det med att sitta och lyssna, ställa frågor, fundera tillsammans. Förändring måste komma inifrån men det som finns inuti kan ju påverkas av andra.

Det här landet har så många behov. När det traditionella afrikanska livsstilen bryts mot det västerländska och materialismen blir det inte alltid så bra. Några exempel: i Afrika har man alltid tid för människor och att möta deras behov men hur går det om man är nåbar dygnet runt med mobil, internet och bättre kommunikationer och fortfarande känner att man måste ta tid för alla? Gästfrihet är alla stolta över men hur blir det när man tvingas ta emot hela halva släkten från landet om man bor i stan och har ett bra jobb? Jag känner flera som säger att de bor extremt trångt med vilje, för ju större lägenhet man har desto fler kommer. I Mali är man stolt över sin familj och släkt men man är också tvungen att lyda de som är äldre oavsett vad man tycker själv.

I Sverige har vi andra problem, eller är det samma saker fast i en annan skepnad. Jag tror inte att vi är så olika när vi tänker efter. Både här och där finns det fantastiska människor som bryr sig om sina medmänniskor men det finns också själviska egoister som utnyttjar andra och bara tänker på ytan. Vi har alla förmågan att göra både gott och ont.

När man är missionär kan man inte klaga på att det aldrig händer något. Alla dagar ser olika ut med nya utmaningar. Just nu har vi flera besök från Sverige, ett filmteam från Erikshjälpen bestående av en par och deras 9 mån bebis. En utmaning är att hålla golvet rent så att bebisen inte blir helt brun av damm när hon kryper runt. Peter är ute i några byar med dem och filmar för postkodlotteriet bl a. Håll utkik efter det!

Vi har också besök från Pingstförsamlingen i Lund. Christer Zethson och Stefan Engström kom igår kväll och hade kassavis med godis och andra prylar med sig Ett stort tack till alla snälla människor i Lund som köpt detta åt oss! Vi blir bortskämda. Jag har en stor hemlig låda på vårt rum som jag ska plocka fram när barnen behöver lite extra uppmuntran. Och det behöver de ibland. Agnes hade åtta läxor från idag till imorgon. Stefan hjälper oss även med internet och telefonuppkoppling. Jag är så tacksam för människor som använder sin kunskap för att hjälpa andra.

Idag var vi ute på en av våra skolor som ligger på andra sidan stan, en timmes resa enkel väg om trafiken flyter, och det gjorde den idag. Man kör mitt i ett hav av motorcyklar och försöker hålla huvudet kallt även om ac:n inte funkar som den ska. Men mitt i allt så är det mötet med människor som är det viktiga, diskussion, uppmuntran, berättelser. Att möta människor ger mig energi, (att köra bil förbrukar energi, på mer än ett sätt).

Tiden går snabbt, det är ett slitet uttryck men här har man inte ens årstiderna att hänga upp det på. November är kanske den månad när man minst längtar hem till Sverige. Det är torrtid och varmt men nätterna börjar bli svala.
Vi har kommit igång med arbetet och även vårt hus börjar kännas som hemma. Nu har vi både poolen fylld och ett pingisbord på verandan så barnen har sysselsättning. Det är ju inte bara att sticka ut på lekplatsen eller till skogsdungen som i Vetlanda. En fördel med att flytta är att man upptäcker hur fantastiskt Sverige är. Hur ofta går man ut på gatan i Vetlanda och njuter av hur frisk luften är, att det inte luktar brända sopor, avlopp och avgaser? Hur ofta går man omkring och är tacksam för renhållningsverket och kommunen som håller rent åt oss. Jag har bestämt mig för att inte klaga mer på uppgrävda och avstängda gator nu när jag vet vad som händer om ingen gör någonting.

Men nu är det november, regn och rusk i Sverige och strålande sol och skön värme här. Regnen har precis slutat och det blommar överallt och det är fortfarande grönt.
Jag har haft två höjdpunkter de senaste veckorna. En retreat för engelsktalande kvinnor och missionärer. Vi höll till på Grand Hotel och Ingrid Davis var talare, en fd missionär i Mali som numera bor i USA. Ett sjuttiotal kvinnor var samlade och vi fick mycket matnyttigt för själen. Vid varje bord stod näsdukar utsatta och de behövdes verkligen. Jag tror inte ett öga var torrt. Ingrid berättade om sitt liv och sin kallelse och hur Gud ibland kallar oss till saker som vi inte har valt själva.

Den andra höjdpunkten var när jag följde med Peter på en resa till Segu och Niono, ca 23 mil från Bamako. Erikshjälpen stöder ett hälsoprojekt i byar där man varken har rent vatten eller toaletter. Man var just nu inne i risskörden och det låg rishögar överallt. Fantastiskt roligt att få se en annan del av landet. Elin höll ställningarna hemma med barnen och de hade maskerad på skolan.

skolstart

I dag är det skolstart för alla maliska barn på grundskolenivå. Överallt ser man barn med ryggsäck och fina kläder som går till skolan. Men det är också många barn som inte har möjlighet att gå i skolan. Nära hälften av alla barn i Mali har inte tillgång till grundskola. Av de som går i skolan har många otillräckliga resurser och det är inte ovanligt med klasser på hundra elever i samma klassrum utan böcker och med lärare som inte alltid dyker upp som de ska.
Att få gå i skolan betyder så mycket mer än att kunna läsa
och skriva. Man får en annan världsbild och undersökningar har t om visat att flickor som har gått i skolan får färre och friskare barn.

Jag var med på uppstarten i Ecole Lumière i Kalaban Koura som är en skola som Pingströrelsen i Mali driver. Förra gången vi arbetade i Mali var vi med och startade skolan med hjälp av svenska pengar så det kändes exta roligt att vara med och se hur skolan idag är fullt utbyggd med tre förskoleklasser och första till nionde klass. Barnen var glada, förväntansfulla och finklädda och föräldrar var med och fotograferade förstaklassarna, precis som i en svensk skola. Skolan drivs på kristen grund men majoriteten av eleverna kommer från muslimska hem där föräldrarna har valt skolan för att den har bättre kvalitet än de flesta skolorna i området.
Kyrkan driver även flera andra skolor som är under uppbyggnad för behoven är nästan oändliga.

Fest i stan

Idag är det dagen efter. Ramadan är slut och igår kväll var det massor av folk ute på stan för att fira och visa upp sina nya fina kläder och frisyrer. Malierna kan verkligen konsten att klä upp sig och man satsar ganska mycket pengar på att köpa kläder och presenter till festerna. Även i kyrkan klär man upp sig till gudstänsten.
Förberedelserna har märkts på flera sätt. Det har stått kor i varenda gathörn som ska bli mat till den stora festen. I lördags när vi spelade tennis stod en ko fastbunden utanför tennisbanan vid hotellet.
Det är ju religionsfrihet i Mali och fastan har inte inneburit några restriktioner för oss men det är ändå skönt att allt är tillbaka till det vanliga igen. Måndag och tisdag är barnen lediga, tisdag är en röd dag då Mali firar sin självständighet och då blev måndagen en klämdag. Skönt för dem att få lite extra ledigt då skolan är ganska intensiv. De maliska skolan börjar inte förrän nästa vecka.
Regnen fortsätter så det ser inte alltför dåligt ut för bönderna.

Inget IKEA här inte

Nu har vi nästan kommit i ordning här hemma. Vi har en snickare som gör möbler åt oss för hand och kommer hit med dem ett i taget. Han har gjort säng, garderober och nu senast ett skafferi i köket. Nästa sak på tur är en skohylla. Det är inte billigare än i Sverige men det är välgjort i trä och de kommer hem och monterar möblerna. Sen är det ju roligt att gynna lokala företagare också. Titta så fint det har blivit.

regnperiod

I Mali är det mycket som är antingen eller. Antingen är man rik eller fattig, någon medelklass finns knappt.
Det finns malier med stora hus, fyra bilar och tjänstefolk men de flesta lever i ett rum med kök på gården. Man sover på en plastmatta och lagar mat över öppen eld. Det är inte ovanligt att barnen har så få kläder att de får hålla sig inne när man tvättar.

Vädret är också antingen eller. Just nu är det regntid och den senaste veckan har det regnat nästan varje dag. Det kommer skyfall så att hela vägbanan blir översvämmad och på vissa håll förstörs husen som bara är byggda i lera. Häromdagen när vi skulle köra barnen till skolan var vår vägbana så översvämmad att vi fick köra motsatt fil för att överhuvudtaget komma fram. Vi såg en man sitta fast i bilen med vatten upp till fönstren. Han såg lite chockad ut men skrattade och skakade på huvudet.
Från oktober månad slutar det regna och sedan är det ytterst ovanligt att det regnar förrän i maj eller juni. Då gäller det att skörden blivit bra så man har något att leva av under de torra månaderna. Floden Niger som just nu svämmar över sina breddar blir då bara en smal å i botten på flodfåran.
Vi har nu bott in oss lite i vårt hus och det känns mer och mer som hemma. Internet fungerar åtminstone ibland och strömavbrott har vi vissa kvällar så det gäller att passa på när det fungerar. Elin bor nu hos oss och hjälper barnen med engelskan i skolan.

Fastemånad

I lördags flyttade vi in i vårt hus och samma dag började Ramadan, den muslimska fastemånaden. I Mali är ca 90 % av befolkningen muslimer och de flesta vuxna håller fastan. Då får man inte äta eller dricka under dygnets ljusa timmar. En konsekvens av detta är att trafiken på kvällarna är värre än vanligt, folk är hungriga och trötta och vill bara komma hem. Härom dagen råkade vi handla på Azars på kvällen, den enda riktiga mataffären på vår sida om floden, och det var knökafullt med folk som skulle kosta på sig lite extra fin mat under fastemånaden. Detta var en inte riktigt lika stor nära-döden-upplevelse som att stå i hamburgerkö på Liseberg i slutet av juli men nästan.. Och i brödbutiken stod fullt med folk och viftade med pengar för att få sig en bit bröd när skymningen fallit.

För övrigt märks fastan mest i stan genom att:
Sockret har blivit dyrare.
Morgonbönen kl fem i minareten är längre.
Det finns mer kakor och nötter i affären.
Det är fler som tigger för man ska ge mer allmosor under fastan.

Vi själva fastar inte utan äter god mat både hemma och hos vänner. Igår fick vi internet hemma så det blir lättare att hålla kontakten. Nästa hemmaprojekt är att göra rent poolen från lera och löv och fylla den med vatten i stället. När det är 30 grader inomhus utan luftkonditionering känns det som om det kan behövas ett dopp då och då.

Nya i stan

Bamako är en gryta som kokar av liv. Massor av människor, bilar, motorcyklar, marknader och hus. Nu är det regntid och varmt och fuktigt. Då kokar det i avloppen också. Sophanteringen här lämnar en del övrigt att önska. Floden är full av vatten och det är grönt överallt.
Det svåraste att vänja sig vid är att det är så smutsigt överallt, dammet tränger in i alla vrår. I vårt hus har vi städat i en vecka nu och det känns ändå inte rent. Jag vet att man vänjer sig, har bara inte gjort det ännu.
Vi flyttade hit för precis en vecka sedan och i morgon ska vi flytta in i vårt hus. Vi hade hoppats att det skulle gå snabbare men taket var inte lagat och det regnade in. Nu har de lagt ny cement på och vi har tagit bort all puts i innertaket som regnade ner på oss när vi kom. (Maliska hus har nästan alltid platt tak som man kan gå upp på, eller bygga en våning till på om man vill.) Det som fattas för att kunna flytta in är några skruvar så att vi kan skruva ihop sängarna och en madrass till.
Det som är lätt att vänja sig vid är att ha en trevlig kock som heter Dominique och som lagar fantastiskt god mat. Idag åt vi vitlökskyckling med pommes frites och friterade matbananer, för första gången i vårt nya hus. Barnen åt tills de nästan sprack.
Det är också lätt att vänja sig vid maliernas öppna sätt och alla välkomsthälsningar, både från gamla vänner och nya bekantskaper.
Vi har jättetrevliga amerikanska grannar och barnen har lekt med deras barn nästan varje dag, och badat i deras pool. Anton och Keenan är lika gamla, älskar fotboll, tennis, bad, data- och tv-spel och att reta småsystrar så det skulle inte kunna vara bättre. Tjejerna trivs också bra ihop även om Alma har lite svårt att hänga med i engelskan än så länge.
Barnens skola började i torsdags och nu längtar vi bara efter lite vardagslunk, fast en annan än i Sverige.