En dag på jobbet

En inte helt onormal dag på jobbet kan se ut så här:

Upp kl halv sex för att duscha, göra frukost och hjälpa barnen med matsäck. (Så otroligt bra man har det i Sverige med skolmåltider.) Körde barnen till skolan vid kl 7, direkt till Ecole Lumière i Kalaban Coura för engelskundervisning, lite samltal med rektor Isai och en tallrik ris och sås till lunch från skolköket. Kostnad 350 fcfa med ingefärsdricka = ca 5 kr.

Åkte till snickaren för att hämta möbler till en av speedschoolklasserna. De var förstås inte klara fast de påstått det på telefon. Snickaren erbjöd sig att måla dem medan jag väntade. Att köra med nymålade möbler i bilen är ingen hit så jag avböjde. Vi kom fram till att svarta tavlan var oumbärlig så den tog jag med, fast vit och med en målarpyts.

Nästa anhalt var CAEBs kontor i Lafiabougou. En biståndsorganisation som jobbar med utbildning och som ska hjälpa till med att följa upp projektet. Vägbeskrivningar finns inte i det här landet men jag hade fått ett riktmärke på en känd skola i kvarteret. Jag frågade mig fram och kom så småningom dit. väl framme kom en projektledare till skolan för att guida mig de sista hundra meterna. Att förklara att jag skulle vända, svänga första höger och ta andra huset till vänster gör man bara inte i det här landet. Nåväl, väl framme väntade jag på läraren, Joel Traoré, som skulle följa med till byn men han hade inte heller kommit, fast det var sagt att han skulle vara där redan på morgonen. Efter två timmars väntan och en liten tupplur i soffan (kändes väldigt maliskt) så kom han och vi kunde åka vidare.

Vi hämtade upp min medhjälpare, Yacouba, som undrade vart vi tagit vägen. Jag hade försökt ring men hans telefon fungerar 1 gång av 10. Sen fortsatte vi mot byn Komi komi, ca 7 mil från Bamako. Det var mycket trafik ut ur stan men resan gick ganska bra fram till avtagsvägen från asfaltvägen. Det hade regnat en hel del och vägen var ganska lerig. Vi visste att det nog inte gick att köra hela vägen fram till byn men vi var lite väl optimistiska och körde rejält fast i leran. Eftersom det inte gick att ta sig loss fick vi gå de sista 3-4 kilometrarna. Vi hade en kvinna med oss som skulle hälsa på sin dotter i byn, hon hade inte alls rätt skor för promenaden så det tog en stund att gå men alla var glada när vi kom fram men deras lärare till sist.

Vi hann vara där en timme innan vi var tvungna att gå för att hinna få loss bilen innan solnedgången. Ha, trodde vi! Mariam fick åka åsnekärra och Yacouba och jag halvsprnag tillbaka med några män från byn som skulle hjälpa oss. Det visade sig inte vara så lätt. Jag körde en gammal Toyota Landcruiser en sk Hardtop med fyrhjulsdrift men vägen var så mjuk och lerig att vi kom loss, fastnade igen, kom loss och fastnade. Vi hade hunnit köra in en bra bit på den leriga vägen och jag trodde vi skulle få tillbringa natten där. Det hann bli kolmörkt och det enda ljus vi hade var min mobil som har en inbyggd ficklampa. Tur att jag köpte en äventyrsmodell som är vatten och stötsäker. Till slut, med lite bönehjälp, kom vi loss och bara några minuter senare brakade ett regnoväder loss och vägen var som en flod, om än med fast mark under. Inte förrän vi kom ut på stora vägen kunde vi andas ut och köra lugnt hem och var hemma en stund innan tio.

Inte så lätt att köra bil här inte...

Skolstart

Det är lika högtidligt med skolstart var du än bor i världen. Den 4 oktober var det dags för de maliska skolorna att börja. Föräldrar med kameror i högsta hugg och små nervösa förstaklassare fanns på plats i Kalaban Coura tillsammans med lärare och gamla elever.

En av de uppgifter jag har är att starta så kallade speedschools. Det är projektskolor för barn mellan 8 och 12 år som inte har haft möjlighet att börja eller fortsätta skolan. Programmet är upplagt så att barnen läser enligt det vanliga skolåret men alla för- och eftermiddagar i veckan plus lördagförmiddagar. De börjar med två månader på Bambara som är deras modersmål och sedan lär de sig franska.

I slutet av september var jag och en kollega några dagar på en kurs för lärare som ska arbeta i de här skolorna. Kursen var i en stad som heter Kolokani som ligger ca 15 mil norr om Bamako. Vi satt med och lyssnade för att komma in i sättet att undervisa och på slutet valde vi två lärare som ska arbeta i våra två byar. Jag fick bo hemma hos en familj som tog väl hand om mig och jag fick både frukost, varmt duschvatten och kvällsmat. Det fanns ingen el i hela stan men familjen hade en liten panel som räckte till ett lysrör, TV på kvällen och att ladda mobilerna med. Barnen var rädda för "toubaboun" i början men blev kompisar med mig när de fick åka en sväng i bilen.

I Mali börjar man tidigt med pott-träning.

Cinquantenaire

Den 22 september var det 50 år sedan Mali blev självständigt. Under hela sommaren och hösten har man förberett och fixat vägar och byggnader så att det ser så tjusigt ut som möjligt när besökarna skulle komma. Gatstenar målades och ny belysning sattes upp, men bara längs med vägen från flygplatsen till presidentpalatset. Andra gator i stan har fortfarande lika stort behov av upprustning.

Dagen firades med pompa och ståt och en stor parad med flyguppvisning och militärmarch. Vi passade på att gå till paradgatan när vägarna nästan låg öde. Det händer inte så ofta, annars är det nästan omöjligt att komma fram. Peter var ute och reste men Barnen och jag gick tillsammans med Caswells, våra grannar och min kollega Isai och hans barn. Bakom oss skymtar man Nigerfloden och vi bor några hundra meter ovanför Lydias uppsträckta hand.

Den nya viadukten som precis hann bli klar till jubiléet. Det kändes som om man inte var i Bamako längre...

En del av de nya regeringsbyggnaderna med bild av president ATT och Libyens president mohammar Kadaffi som ger mycket bistånd till Mali, men på sina egna villkor. Allt är märkt med stora skyltar med hans namn. Kadaffi var på plats vid paraden men vi skymtade bara hans bil.

Det var ruskigt länge sedan jag satte mig ner för att skriva på bloggen. Men nu ska det bli ändring. Ska berätta om några highlights från hösten, lite vad jag håller på med.

I mitten av september ordnade barnkomittén en konferens för söndagsskollärare och barnledare i kyrkorna. Vi hade tre heldagar med undervisning och det var en härlig stämning när vi sjöng och hade seminarier.

Jag undervisade en dag om barns rättigheter och varför det är så viktigt att arbeta med barnen i kyrkan. Det var många som blev förvånade när jag gick igenom lite statistik om Mali och jämförde med Sverige. Att barnadödlighetet upp till 5 år är 194/1000 i Mali (1990 var den 250/1000) och 2/1000 i Sverige hade de ingen aning om. Ibland hjälper det att få upp ögonen och se att det inte måste vara på det viset.

Man tänker inte så mycket på barnen i det här samhället, de bara finns där överallt men de har ju egna behov som inte är samma som vuxnas. Barn är en resurs som är viktiga för sin egen skull.

Sagan del 2

Till slut kom mannen över floden på ett grundare ställe och fick med sig alla kameler och packningen. Han kom så småningom fram till en stor stad som hörde till en annan kung än den vars dotter han gift sig med. Han kom fram till kungens palats och där fanns en stor gård där alla handelsresande fick sova över. Han hälsade de andra som skulle övernatta, åt kvällsmat och skulle just gå och lägga sig tillsammans med de andra när han mindes det andra rådet. Så han gick upp igen och försökte hålla sig vaken. Då såg han en kvinna smita ur kungens palats och smyga iväg. Mannen smög efter på avstånd och såg hur hon knackade på i ett hus och ut kom en man med en kniv i handen. De gick tillbaka till palatset och in i kungens sovrum. Mannen följde hela tiden efter dem. Helt plötsligt rusade de på kungen och skar halsen av honom och tog hans skattkista. Sedan gick lönnmördaren hem till sig och lade sig att sova. På morgonen rusade kvinnan ut och skrek att kungen var mördad. Kungens son började genast anklaga handelsmännen och befallde att de alla skulle avrättas samma dag. Då steg mannen fram och frågade kungasonen: Vill du bara straffa oss eller vill du verkligen veta vem som var den skyldige. Jo, jag vill veta svarade han. Då visade mannen honom huset där mördaren fortfarande låg och sov med den blodiga kniven och kistan jämte sig. Kungasonen blev så tacksam att mannen fick en stor belöning och de andra handelsmännen gav honom en del av sina laster som tack för att han räddat deras liv.
Nu hade det gått många år sedan mannen lämnat sin fru för att söka lyckan och han beslöt sig för att vända hemåt med sin stora förmögenhet. Efter en lång resa når han palatset där prinsessan bor och han ska just gå in i våningen där hans fru bor när han får se henne omfamna en annan man. Han tar fram sin kniv och ska just rusa in i rummet för att döda dem när han kommer ihåg det sista rådet han fick av den gamle i skogen. Vänta med att skipa rättvisa tills solen går upp. Han väntar bakom dörren och lyssnar. Då hör han prinsessan säga: Lugn, min son, jag ska inte gifta om mig hur många som än frågar. Jag vet att din pappa kommer tillbaka. Vi gjorde en överenskommelse och jag ska inte bryta mitt löfte. Nu rusade mannen in till rummet och fick träffa sin son för första gången och sen levde de lyckliga i alla sina dagar och när kungen dog fick han bli kung efter honom.

En malisk saga, del 1

Igår hörde jag en saga av en bychef i byn Heremakono ca 4 mil utanför Bamako. Försöker återberätta den här:
En kung hade en dotter som blev kär i en man av folket. Hon gifte sig med honom eftersom hon var förälskad men på bröllopsnatten märkte hon att han hade använt sig av någon slags magi.
-Vad håller du på med?frågade hon. Jag trodde vi älskade varandra så du behöver inte kasta några förtrollningar på mig. Ja, men du är ju rik och jag är fattig, svarade han, du kanske tröttnar på mig en dag. Nej, svarade hon, det gör jag inte men om du vill gå ut och pröva lyckan lovar jag att vänta på dig här. De gav varandra ett löfte om att alltid vara trogna och sen gav han sig iväg.
Efter tre år av kringresande hade han endast fått ihop tre silvermynt. Nej, det är ingen idé att fortsätta tänkte mannen och började bege sig hemåt. Han tog vägen genom en stor skog. Mitt i skogen satt en gammal, gammal man och sålde saker. Kom och köp, kom och köp ropade han.
-Sitter du här ute i skogen alldeles ensam? frågade mannen. Vem köper varor härute i ingenstans?
-Det har inte du med att göra, sa den gamle men vill du köpa så kom.
-Vad har du att sälja då?
-Jag har tre visdomsord och de kostar tre silvermynt.
Kör till, tänkte mannen som inte hade så mycket att förlora. Han gav sina tre silvermynt till den gamle som sa: Det första rådet är att om du kommer till en flod så ska du inte gå i först. Det andra rådet är att om du går och lägger dig på natten tillsammans med andra så ska du se till att inte somna först. Det tredje är att inte skipa rättvisa på natten utan att vänta till nästa morgon.
Tack så mycket sa mannen och gick.
Efter en stund kom han ut ur skogen och där gick en handelsresande med en stor kamelkaravan. Han var helt ensam med sina djur och ropade till mannen: Är det något fel på dig eller varför står du där och stirrar utan att arbeta? Vill du arbeta för mig behöver jag verkligen hjälp.
Ok, svarade mannen som nu var helt pank efter att ha köpt goda råd för sina sista slantar. Så han gick med och drev kamelerna. När de gått ett par timmar kom de fram till en flod som de skulle korsa. Handelsresanden sa till mannen att gå först med en kamel och han hade just doppat ena foten i vattnen när han kom ihåg det första rådet och tvekade. Den andre hojtade åt honom: Vad är du för en fegis, jag får väl gå själv först då. Och han började vada ut. Men det ville sig inte bättre än att han kom till ett djupt hål och försvann helt och hållet. Mannen som inte kunde simma satt och väntade på att han skulle komma upp igen men när han suttit där i ett par timmar insåg han att den andre inte kunde ha överlevt så han tog hela kamelkaravanen och gick för att leta efter ett bättre ställe att gå över floden på.

Huvudvärk

Min morfar sa alltid att om man vilar blir man trött och om man dricker blir man törstig. I Mali tänker man att om man dricker för mycket (läs tillräckligt mycket) klarar man inte resor utan vatten lika bra. En följd av det är att folk dricker lite, får ont i huvudet och tar värktabletter. Om man äter för mycket eller ofta klarar man inte perioder av hungersnöd. Äter du för ofta är det du som kommer att dö först i hungersnöden sa man.

Det är ungefär lika tokigt som att vi i Sverige sa att bebisar ska ligga och skrika i sängen för annars blir de bortskämda. En malisk bebis skriker inte många sekunder i taget då de alltid är hos sin mamma. Barnvagnar är ett okänt begrepp ens för de rika. Skulle man lägga ifrån sig barnet, så hemskt! Och dessutom går det inte att släpa runt en vagn på dessa dåliga vägar.

Min kollega som är en riktigt tänkare tog fasta på mitt påstående att det oftast beror på vätskebrist när man har huvudvärk och numera dricker han dubbelt så mycket och har nästan aldrig ont längre. Tänk om alla var så förändringsbenägna.

Bybesök

Häromdagen var jag och några kollegor ute i en by 1,5 h bilresa utanför Bamako för att diskutera ett projekt som handlar om speedschools, skolor för barn som hamnat utanför skolsystemet och som får läsa ett år för att komma ifatt. Hela landet är som en varmluftsugn. Torrt och blåsigt och stekande sol. När vi kom fram var bilen täckt av 1 cm damm och alla barn i byn rusade genast fram för att rita på den med fingrarna. Det är mangosäsong och alla träd dignar av frukter, obegripligt att så stora träd kan leva och ge frukt mitt under den mest obarmhärtiga årstiden. Rötterna måste gå hur djupt som helst.
När man sitter och samtalar är det barn överallt, just här i Komokomi höll barnen på att rappa om ett hus med lera så de var helt obeskrivligt smutsiga men såg ut att ha ganska roligt. I den här byn kan inga vuxna franska så jag fick tolk till bambara men förstod kanske hälften av samtalet ändå. De ska bilda en skolkommitté och ett bekymmer var att hitta någon som kunde vara sekreterare och skriva upp namnen på de barn som ska få gå kursen. Den nyinflyttade pastorn erbjöd sig och vi hoppas att det blir en kurs till hösten.
Vi gick runt och hälsade på de gamla i byn som sig bör och de skrattade gott åt en gammal (över 90 år) man som inte var helt klar i huvudet och helt blind. Efteråt tänkte jag att jag nog hellre skulle sitta på en matta i en by i Mali än att sitta på ett sjukhem i Sverige. Men man kan ju inte välja och tur är väl det.

Varmperiod

Malis årstider är inte samma som i Sverige. Här är det regnperiod i juni till september, sval period i november till januari och varm period i mars till maj. Just nu är det alltså varmt. Förra veckan var det upp till 43 grader men nu är det något "svalare" igen och det går knappt över 40-strecket. Jag gillar i allmänhet värme men ibland blir det för mycket av det goda. Häromdagen var jag på en av våra skolor på andra sidan stan. Det tar 40 min att köra utan trafik men i rusningstrafik kan det ta upp till två timmar och AC.n i bilen var sönder. Det var nog 60 grader i bilen och jag svettades så det rann ner i ögonen så jag inte kunde se. Det är ju lite jobbigt när man kör i rusningstrafiken med flera hundra motorcyklar susande förbi en.
Man måste också tänka på sådana saker som att borsta tänderna innan man duschar (annars blir man svettig igen), lägga något på alla papper på skrivbordet eller vid sammanträdet så inte fläkten blåser ner det på golvet. Man måste också välja mellan att ha levande ljus eller fläkt vid middagsbordet. Att gå utanför huset utan att ta med sig en flaska vatten är inte heller att tänka på. Men det går faktiskt bättre än man kan tro, visst har man inte samma ork till att jobba men det gäller alla i det här landet.

Vardagsrum på gatan

Häromdagen gick jag hem till Anita som bor i samma område som vi och det slog mig att det kändes som att gå rakt igenom folks vardagsrum fast jag gick mitt på gatan. Malier är väldigt sällan i sina hus. Man sitter hellre ute på gatan så man har något att titta på. När jag gick den dryga kilometern en fredagskväll såg jag flickor som flätade håret på varandra, mammor som lagade mat och sålde saker, barn som lekte, gubbar som satt och snackade, folk som tittar på TV (mest fotbollsmatcher), bön på mattorna. Sen är det förstås sånt som man inte gör i vardagsrummet som att köra åsnekärra eller pousse (kärra utan åsna), tvätta bilar, mattor, möbler eller sig själv. En av de mer udda arbetena som sker på gatan är "bankarna" som med en träklubba manglar tyg tills det blir helt glansigt och prassligt. Går man en runda i Vetlanda en fredagkväll ser man inte en enda människa knappt.

22 grader i poolen och 35 i luften. Det är ganska skönt. I alla kulturer pratar folk om väder. Här är det ganska "kallt" nu. Min kollega berättade att han minsann var tvungen att ha fodrad jacka på sig hela kvällen och morgonen när han besökte en stad norröver. Så började vi prata om väder. Hur kallt det är i Sverige nu. Hur gör man med barnen? Jag förklarade alla kläder man sätter på, att de inte får gå ut hur som helst. Treglasfönster, snöskottning, vinterdäck, underställ, centralvärme. Vedpannor och fjärrvärme. Helt okända begrepp. Ja, det är verkligen en helt annan värld. Ni är ju fantastiska som kan överleva där, tyckte de. Nja, sa jag, jag tycker det är värre att överleva här med hetta och brist på vatten och mat.
Människor kan anpassa sig till alla situationer och bo över hela världen. Det är ganska fascinerande. Men ibland tänker jag att Gud kunde väl ändå inte menat att vi skulle bo varken ute i öknen i Mali eller i mörkret och kylan i Sverige.

Vad vi saknar

Igår kväll vid kvällsmaten innan Peter skulle resa till Sverige satt vi och talade om för honom vad han skulle passa på att njuta av hemma. Vi kom fram till den här listan:

• Spola på toaletten och det funkar
• Kunna duscha med vattentryck vid alla tider på dygnet
• Sova utan myggnät och ha fötterna under bordet utan att bli myggbiten
• Slippa tvätta fötterna innan man går och lägger sig
• Äta lingongrova och Längtan
• Äta Billys pizza (åt Anton)
• Köra bil på svenskt vis utan rädsla att köra på någon motorcyklist
• Äta lax och strömming
• Åka skidor
• Andas frisk luft
• Såklart träffa alla släktingar som vi inte sett på länge
• Ta på en varm tröja och tycka det är skönt
• Dra täcket över sig i sängen för att man fryser lite
• Titta på Sportspegeln

Myror i laptopen

Just nu kryper det omkring små myror på min dator. På skärmen är det väl ok men inte i tangentbordet. Anledningen är att jag sitter ute på verandan och skriver, behaglig värme, ca 30 gr och en sval bris men jag hade hellre suttit inomhus. Efter en timme härute är datorn och jag täckt med fint damm som en gång i öknen var vitt men nu är brunsvart av avgaser. Så är det att bo mitt i en miljonstad med fler motorcyklar än soptunnor.
Varför går inte mänskan in då, kanske ni undrar. Jo, vi håller på att få ommålat i hela huset och just idag (paus för att mosa en 2mm stor myra som försökte slinka ner mellan ö och ä) målar de med bensinblandning så om jag går in svimmar jag nästan. De senaste dagarna har vi ägnat oss åt att tvätta av färg från, golv, lister, lampor, böcker! och möbler. Vi har försökt ställa undan men målarna skvätter färg bara de går förbi. Det var meningen att det skulle vara ommålat när vi kom i augusti men olika olyckliga omständigheter som t ex ett läckande tak och en seg hyresvärd gjorde att det inte blev gjort förrän nu. Men fint blir det, i alla fall finare, i alla fall om man kisar.