En av de uppgifter jag har är att starta så kallade speedschools. Det är projektskolor för barn mellan 8 och 12 år som inte har haft möjlighet att börja eller fortsätta skolan. Programmet är upplagt så att barnen läser enligt det vanliga skolåret men alla för- och eftermiddagar i veckan plus lördagförmiddagar. De börjar med två månader på Bambara som är deras modersmål och sedan lär de sig franska.

I slutet av september var jag och en kollega några dagar på en kurs för lärare som ska arbeta i de här skolorna. Kursen var i en stad som heter Kolokani som ligger ca 15 mil norr om Bamako. Vi satt med och lyssnade för att komma in i sättet att undervisa och på slutet valde vi två lärare som ska arbeta i våra två byar. Jag fick bo hemma hos en familj som tog väl hand om mig och jag fick både frukost, varmt duschvatten och kvällsmat. Det fanns ingen el i hela stan men familjen hade en liten panel som räckte till ett lysrör, TV på kvällen och att ladda mobilerna med. Barnen var rädda för "toubaboun" i början men blev kompisar med mig när de fick åka en sväng i bilen.

I Mali börjar man tidigt med pott-träning.

Cinquantenaire

Den 22 september var det 50 år sedan Mali blev självständigt. Under hela sommaren och hösten har man förberett och fixat vägar och byggnader så att det ser så tjusigt ut som möjligt när besökarna skulle komma. Gatstenar målades och ny belysning sattes upp, men bara längs med vägen från flygplatsen till presidentpalatset. Andra gator i stan har fortfarande lika stort behov av upprustning.

Dagen firades med pompa och ståt och en stor parad med flyguppvisning och militärmarch. Vi passade på att gå till paradgatan när vägarna nästan låg öde. Det händer inte så ofta, annars är det nästan omöjligt att komma fram. Peter var ute och reste men Barnen och jag gick tillsammans med Caswells, våra grannar och min kollega Isai och hans barn. Bakom oss skymtar man Nigerfloden och vi bor några hundra meter ovanför Lydias uppsträckta hand.

Den nya viadukten som precis hann bli klar till jubiléet. Det kändes som om man inte var i Bamako längre...

En del av de nya regeringsbyggnaderna med bild av president ATT och Libyens president mohammar Kadaffi som ger mycket bistånd till Mali, men på sina egna villkor. Allt är märkt med stora skyltar med hans namn. Kadaffi var på plats vid paraden men vi skymtade bara hans bil.

Det var ruskigt länge sedan jag satte mig ner för att skriva på bloggen. Men nu ska det bli ändring. Ska berätta om några highlights från hösten, lite vad jag håller på med.

I mitten av september ordnade barnkomittén en konferens för söndagsskollärare och barnledare i kyrkorna. Vi hade tre heldagar med undervisning och det var en härlig stämning när vi sjöng och hade seminarier.

Jag undervisade en dag om barns rättigheter och varför det är så viktigt att arbeta med barnen i kyrkan. Det var många som blev förvånade när jag gick igenom lite statistik om Mali och jämförde med Sverige. Att barnadödlighetet upp till 5 år är 194/1000 i Mali (1990 var den 250/1000) och 2/1000 i Sverige hade de ingen aning om. Ibland hjälper det att få upp ögonen och se att det inte måste vara på det viset.

Man tänker inte så mycket på barnen i det här samhället, de bara finns där överallt men de har ju egna behov som inte är samma som vuxnas. Barn är en resurs som är viktiga för sin egen skull.