En dag på jobbet

En inte helt onormal dag på jobbet kan se ut så här:

Upp kl halv sex för att duscha, göra frukost och hjälpa barnen med matsäck. (Så otroligt bra man har det i Sverige med skolmåltider.) Körde barnen till skolan vid kl 7, direkt till Ecole Lumière i Kalaban Coura för engelskundervisning, lite samltal med rektor Isai och en tallrik ris och sås till lunch från skolköket. Kostnad 350 fcfa med ingefärsdricka = ca 5 kr.

Åkte till snickaren för att hämta möbler till en av speedschoolklasserna. De var förstås inte klara fast de påstått det på telefon. Snickaren erbjöd sig att måla dem medan jag väntade. Att köra med nymålade möbler i bilen är ingen hit så jag avböjde. Vi kom fram till att svarta tavlan var oumbärlig så den tog jag med, fast vit och med en målarpyts.

Nästa anhalt var CAEBs kontor i Lafiabougou. En biståndsorganisation som jobbar med utbildning och som ska hjälpa till med att följa upp projektet. Vägbeskrivningar finns inte i det här landet men jag hade fått ett riktmärke på en känd skola i kvarteret. Jag frågade mig fram och kom så småningom dit. väl framme kom en projektledare till skolan för att guida mig de sista hundra meterna. Att förklara att jag skulle vända, svänga första höger och ta andra huset till vänster gör man bara inte i det här landet. Nåväl, väl framme väntade jag på läraren, Joel Traoré, som skulle följa med till byn men han hade inte heller kommit, fast det var sagt att han skulle vara där redan på morgonen. Efter två timmars väntan och en liten tupplur i soffan (kändes väldigt maliskt) så kom han och vi kunde åka vidare.

Vi hämtade upp min medhjälpare, Yacouba, som undrade vart vi tagit vägen. Jag hade försökt ring men hans telefon fungerar 1 gång av 10. Sen fortsatte vi mot byn Komi komi, ca 7 mil från Bamako. Det var mycket trafik ut ur stan men resan gick ganska bra fram till avtagsvägen från asfaltvägen. Det hade regnat en hel del och vägen var ganska lerig. Vi visste att det nog inte gick att köra hela vägen fram till byn men vi var lite väl optimistiska och körde rejält fast i leran. Eftersom det inte gick att ta sig loss fick vi gå de sista 3-4 kilometrarna. Vi hade en kvinna med oss som skulle hälsa på sin dotter i byn, hon hade inte alls rätt skor för promenaden så det tog en stund att gå men alla var glada när vi kom fram men deras lärare till sist.

Vi hann vara där en timme innan vi var tvungna att gå för att hinna få loss bilen innan solnedgången. Ha, trodde vi! Mariam fick åka åsnekärra och Yacouba och jag halvsprnag tillbaka med några män från byn som skulle hjälpa oss. Det visade sig inte vara så lätt. Jag körde en gammal Toyota Landcruiser en sk Hardtop med fyrhjulsdrift men vägen var så mjuk och lerig att vi kom loss, fastnade igen, kom loss och fastnade. Vi hade hunnit köra in en bra bit på den leriga vägen och jag trodde vi skulle få tillbringa natten där. Det hann bli kolmörkt och det enda ljus vi hade var min mobil som har en inbyggd ficklampa. Tur att jag köpte en äventyrsmodell som är vatten och stötsäker. Till slut, med lite bönehjälp, kom vi loss och bara några minuter senare brakade ett regnoväder loss och vägen var som en flod, om än med fast mark under. Inte förrän vi kom ut på stora vägen kunde vi andas ut och köra lugnt hem och var hemma en stund innan tio.

Inte så lätt att köra bil här inte...

Skolstart

Det är lika högtidligt med skolstart var du än bor i världen. Den 4 oktober var det dags för de maliska skolorna att börja. Föräldrar med kameror i högsta hugg och små nervösa förstaklassare fanns på plats i Kalaban Coura tillsammans med lärare och gamla elever.

En av de uppgifter jag har är att starta så kallade speedschools. Det är projektskolor för barn mellan 8 och 12 år som inte har haft möjlighet att börja eller fortsätta skolan. Programmet är upplagt så att barnen läser enligt det vanliga skolåret men alla för- och eftermiddagar i veckan plus lördagförmiddagar. De börjar med två månader på Bambara som är deras modersmål och sedan lär de sig franska.

I slutet av september var jag och en kollega några dagar på en kurs för lärare som ska arbeta i de här skolorna. Kursen var i en stad som heter Kolokani som ligger ca 15 mil norr om Bamako. Vi satt med och lyssnade för att komma in i sättet att undervisa och på slutet valde vi två lärare som ska arbeta i våra två byar. Jag fick bo hemma hos en familj som tog väl hand om mig och jag fick både frukost, varmt duschvatten och kvällsmat. Det fanns ingen el i hela stan men familjen hade en liten panel som räckte till ett lysrör, TV på kvällen och att ladda mobilerna med. Barnen var rädda för "toubaboun" i början men blev kompisar med mig när de fick åka en sväng i bilen.

I Mali börjar man tidigt med pott-träning.

Cinquantenaire

Den 22 september var det 50 år sedan Mali blev självständigt. Under hela sommaren och hösten har man förberett och fixat vägar och byggnader så att det ser så tjusigt ut som möjligt när besökarna skulle komma. Gatstenar målades och ny belysning sattes upp, men bara längs med vägen från flygplatsen till presidentpalatset. Andra gator i stan har fortfarande lika stort behov av upprustning.

Dagen firades med pompa och ståt och en stor parad med flyguppvisning och militärmarch. Vi passade på att gå till paradgatan när vägarna nästan låg öde. Det händer inte så ofta, annars är det nästan omöjligt att komma fram. Peter var ute och reste men Barnen och jag gick tillsammans med Caswells, våra grannar och min kollega Isai och hans barn. Bakom oss skymtar man Nigerfloden och vi bor några hundra meter ovanför Lydias uppsträckta hand.

Den nya viadukten som precis hann bli klar till jubiléet. Det kändes som om man inte var i Bamako längre...

En del av de nya regeringsbyggnaderna med bild av president ATT och Libyens president mohammar Kadaffi som ger mycket bistånd till Mali, men på sina egna villkor. Allt är märkt med stora skyltar med hans namn. Kadaffi var på plats vid paraden men vi skymtade bara hans bil.

Det var ruskigt länge sedan jag satte mig ner för att skriva på bloggen. Men nu ska det bli ändring. Ska berätta om några highlights från hösten, lite vad jag håller på med.

I mitten av september ordnade barnkomittén en konferens för söndagsskollärare och barnledare i kyrkorna. Vi hade tre heldagar med undervisning och det var en härlig stämning när vi sjöng och hade seminarier.

Jag undervisade en dag om barns rättigheter och varför det är så viktigt att arbeta med barnen i kyrkan. Det var många som blev förvånade när jag gick igenom lite statistik om Mali och jämförde med Sverige. Att barnadödlighetet upp till 5 år är 194/1000 i Mali (1990 var den 250/1000) och 2/1000 i Sverige hade de ingen aning om. Ibland hjälper det att få upp ögonen och se att det inte måste vara på det viset.

Man tänker inte så mycket på barnen i det här samhället, de bara finns där överallt men de har ju egna behov som inte är samma som vuxnas. Barn är en resurs som är viktiga för sin egen skull.

Sagan del 2

Till slut kom mannen över floden på ett grundare ställe och fick med sig alla kameler och packningen. Han kom så småningom fram till en stor stad som hörde till en annan kung än den vars dotter han gift sig med. Han kom fram till kungens palats och där fanns en stor gård där alla handelsresande fick sova över. Han hälsade de andra som skulle övernatta, åt kvällsmat och skulle just gå och lägga sig tillsammans med de andra när han mindes det andra rådet. Så han gick upp igen och försökte hålla sig vaken. Då såg han en kvinna smita ur kungens palats och smyga iväg. Mannen smög efter på avstånd och såg hur hon knackade på i ett hus och ut kom en man med en kniv i handen. De gick tillbaka till palatset och in i kungens sovrum. Mannen följde hela tiden efter dem. Helt plötsligt rusade de på kungen och skar halsen av honom och tog hans skattkista. Sedan gick lönnmördaren hem till sig och lade sig att sova. På morgonen rusade kvinnan ut och skrek att kungen var mördad. Kungens son började genast anklaga handelsmännen och befallde att de alla skulle avrättas samma dag. Då steg mannen fram och frågade kungasonen: Vill du bara straffa oss eller vill du verkligen veta vem som var den skyldige. Jo, jag vill veta svarade han. Då visade mannen honom huset där mördaren fortfarande låg och sov med den blodiga kniven och kistan jämte sig. Kungasonen blev så tacksam att mannen fick en stor belöning och de andra handelsmännen gav honom en del av sina laster som tack för att han räddat deras liv.
Nu hade det gått många år sedan mannen lämnat sin fru för att söka lyckan och han beslöt sig för att vända hemåt med sin stora förmögenhet. Efter en lång resa når han palatset där prinsessan bor och han ska just gå in i våningen där hans fru bor när han får se henne omfamna en annan man. Han tar fram sin kniv och ska just rusa in i rummet för att döda dem när han kommer ihåg det sista rådet han fick av den gamle i skogen. Vänta med att skipa rättvisa tills solen går upp. Han väntar bakom dörren och lyssnar. Då hör han prinsessan säga: Lugn, min son, jag ska inte gifta om mig hur många som än frågar. Jag vet att din pappa kommer tillbaka. Vi gjorde en överenskommelse och jag ska inte bryta mitt löfte. Nu rusade mannen in till rummet och fick träffa sin son för första gången och sen levde de lyckliga i alla sina dagar och när kungen dog fick han bli kung efter honom.

En malisk saga, del 1

Igår hörde jag en saga av en bychef i byn Heremakono ca 4 mil utanför Bamako. Försöker återberätta den här:
En kung hade en dotter som blev kär i en man av folket. Hon gifte sig med honom eftersom hon var förälskad men på bröllopsnatten märkte hon att han hade använt sig av någon slags magi.
-Vad håller du på med?frågade hon. Jag trodde vi älskade varandra så du behöver inte kasta några förtrollningar på mig. Ja, men du är ju rik och jag är fattig, svarade han, du kanske tröttnar på mig en dag. Nej, svarade hon, det gör jag inte men om du vill gå ut och pröva lyckan lovar jag att vänta på dig här. De gav varandra ett löfte om att alltid vara trogna och sen gav han sig iväg.
Efter tre år av kringresande hade han endast fått ihop tre silvermynt. Nej, det är ingen idé att fortsätta tänkte mannen och började bege sig hemåt. Han tog vägen genom en stor skog. Mitt i skogen satt en gammal, gammal man och sålde saker. Kom och köp, kom och köp ropade han.
-Sitter du här ute i skogen alldeles ensam? frågade mannen. Vem köper varor härute i ingenstans?
-Det har inte du med att göra, sa den gamle men vill du köpa så kom.
-Vad har du att sälja då?
-Jag har tre visdomsord och de kostar tre silvermynt.
Kör till, tänkte mannen som inte hade så mycket att förlora. Han gav sina tre silvermynt till den gamle som sa: Det första rådet är att om du kommer till en flod så ska du inte gå i först. Det andra rådet är att om du går och lägger dig på natten tillsammans med andra så ska du se till att inte somna först. Det tredje är att inte skipa rättvisa på natten utan att vänta till nästa morgon.
Tack så mycket sa mannen och gick.
Efter en stund kom han ut ur skogen och där gick en handelsresande med en stor kamelkaravan. Han var helt ensam med sina djur och ropade till mannen: Är det något fel på dig eller varför står du där och stirrar utan att arbeta? Vill du arbeta för mig behöver jag verkligen hjälp.
Ok, svarade mannen som nu var helt pank efter att ha köpt goda råd för sina sista slantar. Så han gick med och drev kamelerna. När de gått ett par timmar kom de fram till en flod som de skulle korsa. Handelsresanden sa till mannen att gå först med en kamel och han hade just doppat ena foten i vattnen när han kom ihåg det första rådet och tvekade. Den andre hojtade åt honom: Vad är du för en fegis, jag får väl gå själv först då. Och han började vada ut. Men det ville sig inte bättre än att han kom till ett djupt hål och försvann helt och hållet. Mannen som inte kunde simma satt och väntade på att han skulle komma upp igen men när han suttit där i ett par timmar insåg han att den andre inte kunde ha överlevt så han tog hela kamelkaravanen och gick för att leta efter ett bättre ställe att gå över floden på.