Upp kl halv sex för att duscha, göra frukost och hjälpa barnen med matsäck. (Så otroligt bra man har det i Sverige med skolmåltider.) Körde barnen till skolan vid kl 7, direkt till Ecole Lumière i Kalaban Coura för engelskundervisning, lite samltal med rektor Isai och en tallrik ris och sås till lunch från skolköket. Kostnad 350 fcfa med ingefärsdricka = ca 5 kr.
Åkte till snickaren för att hämta möbler till en av speedschoolklasserna. De var förstås inte klara fast de påstått det på telefon. Snickaren erbjöd sig att måla dem medan jag väntade. Att köra med nymålade möbler i bilen är ingen hit så jag avböjde. Vi kom fram till att svarta tavlan var oumbärlig så den tog jag med, fast vit och med en målarpyts.
Nästa anhalt var CAEBs kontor i Lafiabougou. En biståndsorganisation som jobbar med utbildning och som ska hjälpa till med att följa upp projektet. Vägbeskrivningar finns inte i det här landet men jag hade fått ett riktmärke på en känd skola i kvarteret. Jag frågade mig fram och kom så småningom dit. väl framme kom en projektledare till skolan för att guida mig de sista hundra meterna. Att förklara att jag skulle vända, svänga första höger och ta andra huset till vänster gör man bara inte i det här landet. Nåväl, väl framme väntade jag på läraren, Joel Traoré, som skulle följa med till byn men han hade inte heller kommit, fast det var sagt att han skulle vara där redan på morgonen. Efter två timmars väntan och en liten tupplur i soffan (kändes väldigt maliskt) så kom han och vi kunde åka vidare.
Vi hämtade upp min medhjälpare, Yacouba, som undrade vart vi tagit vägen. Jag hade försökt ring men hans telefon fungerar 1 gång av 10. Sen fortsatte vi mot byn Komi komi, ca 7 mil från Bamako. Det var mycket trafik ut ur stan men resan gick ganska bra fram till avtagsvägen från asfaltvägen. Det hade regnat en hel del och vägen var ganska lerig. Vi visste att det nog inte gick att köra hela vägen fram till byn men vi var lite väl optimistiska och körde rejält fast i leran. Eftersom det inte gick att ta sig loss fick vi gå de sista 3-4 kilometrarna. Vi hade en kvinna med oss som skulle hälsa på sin dotter i byn, hon hade inte alls rätt skor för promenaden så det tog en stund att gå men alla var glada när vi kom fram men deras lärare till sist.
Vi hann vara där en timme innan vi var tvungna att gå för att hinna få loss bilen innan solnedgången. Ha, trodde vi! Mariam fick åka åsnekärra och Yacouba och jag halvsprnag tillbaka med några män från byn som skulle hjälpa oss. Det visade sig inte vara så lätt. Jag körde en gammal Toyota Landcruiser en sk Hardtop med fyrhjulsdrift men vägen var så mjuk och lerig att vi kom loss, fastnade igen, kom loss och fastnade. Vi hade hunnit köra in en bra bit på den leriga vägen och jag trodde vi skulle få tillbringa natten där. Det hann bli kolmörkt och det enda ljus vi hade var min mobil som har en inbyggd ficklampa. Tur att jag köpte en äventyrsmodell som är vatten och stötsäker. Till slut, med lite bönehjälp, kom vi loss och bara några minuter senare brakade ett regnoväder loss och vägen var som en flod, om än med fast mark under. Inte förrän vi kom ut på stora vägen kunde vi andas ut och köra lugnt hem och var hemma en stund innan tio.
Inte så lätt att köra bil här inte...
